Hösten 2013 knackade två poliser på hemma hos oss för att lämna besked om att vår son Fredrik inte längre fanns. Fredrik var död, han hade avslutat sitt liv i ett självmord.
Utanför fönstret sprakade löven i höstens allra finaste färger, solen strålade från en klarblå himmel och jag tänkte – man kan inte vara död när det är så här vackert.
Varför fortsatte människor gå på gatan och hur kunde klockan fortsätta ticka när min tid stannade.
Överlever jag det här? Och i så fall, hur överlever jag det här?
Jag hamnade i en fullständig overklighet.
 |
 |